Den 25 december satt jag och Paulina i vår bungalow och ritade teckningar till personalen, Paulina skulle dela ut dom morgonen därpå och hon frågade mycket om livet och vi pratade om naturfenomen och katastrofer, läskigt nog. Det blåste rätt mycket kvällen innan och Paulina var rädd för vinden, jag sa att naturen har väldigt stor makt över oss människor och att vi får följa naturen. Jag visade Paulina hur man ritade fina ögon och vi pratade om Linda Skugges bok "Här kommer gud och hon är jävligt förbannad" och Paulina ritade av boken och ville att jag skulle ge Linda bilden efteråt. Jag lovade att skicka bilden till Linda när vi kom hem.

Finaste Paulina som var så klok för sina 9 år läste kapitel ur boken och tyckte liksom jag att Linda var bra. Linda var ett stort stöd hela min tonårsperiod och efter tsunamin mailade jag Linda och berättade att Paulina ritat av hennes bok och att jag hade lovat skicka henne teckningen. Linda blev väldigt berörd och hon skickade många fina mail till mig under min jobbigaste period. Jag fick också alla henes böcker signerade, något jag efter tsunamin uppskattade otroligt mycket. Nu flera år efter har jag träffat Linda ett par gånger på olika event och jag tycker mycket om henne.

Morgonen den 26 december så var allt stilla och lugnt. Vi var rätt sena till frukostbordet och det blev argumentation om Paulina skulle ha linnet hon sovit i eller om hon skulle byta, det blev i alla fall ett ljusrosa linne och en knallgrön kjol som hon älskade.

Jag klädde på mig ett gult linne, en vanlig bh under och en sarong. Jag lämnade telefonen och väskan i bungalowen.

När vi satt och åt frukost slogs jag av att telefonen skulle börja pipa då en vän fyllde år denna dag, jag tänkte gå och hämta telefonen men jag struntade i det.

Vi började beställa på restaurangen och Paulina delade blygt ut sina teckningar, hon var väldigt blyg och fnissade lite, något som jag minns med värme.

Jag minns inte egentligen hur det gick till när vi började uppmärksamma vattnet då jag satt med ryggen mot, men så småningom började vi se att vattnet såg konstigt ut och försvann ut mot horisonten.

Micke som varit i Thailand innan förklarade att eftersom det varit fullmåne kvällen innan så förändras vattnet kraftigt på morgonen och kvällen, något vi själva sett b.la på Koh Lanta. Jag accepterade förklaringen och kände mig inte orolig, thailändarna vet ju vad som är rätt och fel tänkte jag.

Ungefär 5 minuter efter vi först uppmärksammat att vattnet försvunnit började vi se en liten liten vit rand i horisonten, det såg konstigt ut och Micke gick och hämtade videokameran. Vi var alla överens om att det var något konstigt men det var aldrig tal om att det skulle vara farligt, det var snarare ”häftigt” att få vara med om. Nu hade flera och flera människor samlats på stranden för att titta och thailändare gick ut på klipporna för att plocka strandade fiskar.

Paulina gick ner mot klipporna där vattnet tidigare varit och plockade snäckor, detta finns med på filmen som finns på YouTube nedan. 

Vi ställde oss också längre ner på stranden nu, vi stod vid några tunga trämöbler som stod precis ovanför strandkullen som låg ungefär 1 m ovanför strandnivån. Micke filmade och zoomade in för att se vågen, men det var fortfarande väldigt långt bort och det fanns som sagt ingen hotfull stämning på stranden utan personalen skrattade bort det och fortsatte med sitt arbete på restaurangen.

Nu hade den vita remsan i horisonten blivit bredare och vi kunde se att det var en våg som var påväg in, den färdades väldigt långsamt (som det ser ut från vår synvinkel på stranden, egentligen färdades den över 100 km/timmen) och vi tänkte logiskt att det såklart var vattnet som var tillbaka till stranden.

Ju längre vi står och tittar desto mer orolig börjar jag bli. Jag var en ganska dramatisk tonåring som kunde faror i allt och av just den anledningen ville jag inte överdriva och skapa panik bland alla när det uppenbarligen inte var någon fara.

Micke stod fortfarande och filmade och nu såg jag i ögonvrån att hotellägaren, Khanitta stod till höger om mig och också beskådade naturens fenomen.

När vågen kom närmare så uppmärksammade jag två militärbåtar som var några hundra meter ut lite snett till höger om oss. Jag blev väldigt orolig över detta för det var tydligt att vågen var större än båtarna och dom skulle skölja över båtarna. Jag frågade personalen och var orolig för båtarna men dom skrattade och sa att det inte var någon fara, det var ju bara vattnet som var påväg tillbaka.

Min puls ökade mer och mer och när vattnet svalde båtarna så sa jag till mamma ”Mamma, båtarna ska väl klara en vanlig våg?!” och mamma svarade att det ska dom.

Jag började bli mer och mer orolig som jag såg vågen komma mot oss, den började sprida sig kraftigt på sidorna och nu såg jag att hela horisontlinjen var fylld med denna vita våg som kom mot oss. Ännu kunde vi inte höra något från vågen utan det var rätt lugnt ljudmässigt.

Båtarna kom ut från vågen igen och det såg ut som dom klarat sig, något jag var väldigt lättad över, men nu kom vågen närmare och den såg väldigt stor ut.

Vi stod på en liten sluttning ovanför stranden och jag tittade neråt och på vågen för att beräkna om vi skulle klara oss på denna höjden eller om vi skulle flytta oss, eftersom det stod folk längre ner så tänkte jag att det var överdrivet.

Paulina var en bit ner på stranden och plockade snäckor och jag ropade på henne ”Paulina, kom här!” och mamma ropade ”Kom nu!” för vi ville ha henne närmare. Nu började fler och fler människor höja rösterna och jag kände en hotfull stämning på stranden.

Nu började vi höra ljudet som var allt annat än trevligt, det låter lite som ett flygplan och flera månader efter hade jag svårt att höra flygplan komma då det lät likadant.

Knappt 10 minuter efter vi rest oss från frukostbordet började det bli läskigt och jag tittade mig omkring för att se hur andra människor gjorde, mannen som spelat in våra rop till Paulina har jag inte lagt märke till eller sett alls, men han har nu sprungit iväg från stranden och vi står kvar ytterligare en minut.

Nu är vågen nära klipporna och en tsunami funkar på så sätt att när det är lite vatten under för den att få ”kraft” från så växer den på höjden istället, så från att ha varit ca 1-2 m hög i våra ögon blev den ca 4 m när den kom över klipporna, och då förstod vi att det var väldigt farligt. En kvinna sprang på klipporna från vågen ca 80m bort från oss och vågen närmade sig hennes rygg väldigt snabbt, jag skrek och när vågen sköljde över henne mer än dubbelt så hög så skriker jag till mamma ”Vi måste springa bort härifrån, vågen kommer slå över strandkanten!”. 

När vi började springa har vi beräknat att vågen var ca 50 m ifrån oss.

Jag tar Micaela i handen och börjar springa upp mot restaurangen som låg 10 m från där vi stod. Vi springer till vänster om restaurangbyggnaden och när jag vänder mig om ser jag Micke springa med videokameran och har en skräckslagen blick och då är jag riktigt rädd. Bakom mig ser jag inte längre havet eller horisonten utan en stor hög vägg som täcker trädtopparna.

Denna minnesbilden har jag ritat flera gånger efteråt då det är den mest dominerande i hela berättelsen, det kändes som att tiden stod still när jag såg Mickes panikslagna blick och den stora väggen bakom. Den var helt kolsvart och ljudet var öronbedövande. För att skydda Micaela från vattnet springer vi upp för trappan på sidan om restaurangen och vi hinner inte göra något mer innan jag får en obeskrivlig smäll som fäller mig till det hårda restaurangolvet.

Jag ser situationen utspela sig med huvudet mot golvet och det känns som en dålig film. Jag ligger och tittar in mot restaurangen och får då en stor GB-glass box flygande mot mig när nästa våg kommer.

Vi beräknar att den första vågen slog undan fötterna och var ca 2 m hög och att nästa var 6 m vid Garden beach.

Minnet av den andra vågen är obehagligt och jag känner en minnesbild att jag har väldigt ont i huvudet. Vågen slår mig mot marken eller golvet flertalet gånger och det känns som att ha ramlat av ett fordon i farten. Kraften från vattnet som kunde slita sönder hus gjorde att jag såklart tappade greppet om Micaela och jag undrade var hon var i all den röra och tänkte att hon aldrig skulle överleva detta inferno.

Sekunderna tickar i detta infernot och jag börjar få svårt att hålla andan, jag får en stor panikkänsla inom mig eftersom jag vet att jag inte kan röra mig och komma upp och få luft.

När vi varit på badhuset bara månader tidigare tävlade vi om hur länge vi kunde hålla andan och jag förlorade alltid, jag klarade inte mer än 30 sekunder.

Om jag ska försöka beskriva hur det var under vattnet var det kolsvart och väldigt livligt, det flög saker överallt och du visste inte vad som var upp eller ner, det kändes som att vara i en torktumlare med diverse hotelltillbehör men jag kände ingen fysisk smärta alls under vågen, trots jag var väldigt sargad efteråt.

Från mina anteckningar efteråt "Att vara mellan liv och död":

"Håren på mina armar reser sig när jag försöker hitta orden att beskriva, att försöka beskriva det obeskrivbara som jag var med om.

Jag kände hur huvudet skakade, min kropp tillhörde inte mitt huvud, mina ben tillhörde inte kroppen och armarna rördes i slow motion.

Huvudet trycktes mot marken och gruset knastrade mot tänderna. Jag trycktes mer och mer neråt samtidigt som jag var i centrifugens makt. Helt oförberedd kastas jag in i havets oerhörda krafter och jag kände ganska snart att luften i mina lungor höll på att ta slut. Jag andades ut, långsamt för att inte svälja vatten. Vattnet sprängde i mina öron och jag blundade hårt, hårt och försökte kontrollera smärtan i lungorna som tog över hela min själ.

Luften är helt slut, det finns ingen chans att jag överlever. Det är slut nu, jag dör i en våg på vår semester och dom andra kommer klara sig. Jag kommer aldrig gå i skolan mer, jag kommer aldrig träffa mina kompisar och min familj kommer gråta för jag kommer dö nu idag NU.

Jag började förbereda mig och försökte att slappna av för att låta döden ta med mig, det var ju slut nu. Jag kastas på marken under 4-6 m vatten som ilsket forsade in mot land. Jag var en liten sten i havet som forslades med vågorna in mot stranden, utan att kunna hindra farten.

Jag ser ett svagt ljus långt långt däruppe. Jag har dött, jag är död nu.
Huvudet och tankarna blir långsamma och det blir svart. Det känns som någon trycker ihop mitt huvud mer och mer till jag till sist försvinner.

Jag tror jag är död när jag kastas upp mot ytan, förmodligen av den tredje vågen. Jag kan inte beskriva hur nära jag var, hur nära det var att syret inte skulle hinna nå mina lungor."

Jag ser bara trädtoppar och skräp, det är OTROLIGT mycket grejer i vattnet och det är sjukt att vi inte blev mer skadade av allt glas och framförallt bilar som flög fram i vattnet.

När jag åker fram snett till vänster ser jag en liten pojke som hänger i ett palmblad, han är kanske 4 år och ser skräckslagen ut, jag viftar mot honom och gestikulerar att han ska hålla sig fast, han tittar desperat på mig men jag färdas långt ifrån honom i en stark ström och kan inte hjälpa honom.

När jag färdats några hundra meter till vänster så börjar vattnet dra sig utåt och jag blir livrädd, jag vill absolut inte ut till havs då jag förstår att det innebär fara för mitt liv. Jag försöker då få tag på flera palmblad men dom flesta går av, jag börjar känna mig desperat då vattnet är nära men tillsist får jag tag i ett blad som håller och jag klamrar mig fast som en apa med båda armarna och benen kring palmen samtidigt som kroppen dras utåt med bladet.

Jag beräknar att jag hänger här ca 10 minuter när vattnet drar utåt och jag ser så mycket grejer och skräp men nästan inga människor, trots att det dog 3950 människor bara i Khao Lak-området.

Det är extremt jobbigt att hålla sig i palmen och jag tänker flera gånger att jag inte orkar längre, det är stark ström och jag börjar nu känna en väldig smärta i mitt vänstra ben, armarna är båda väldigt blodiga och jag känner en stark smärta vid ögonbrynet och kinden.

Jag ser en glassbox som flyger förbi och fnyser högt åt den då det var just en sån som flög mot mig när vågen träffade mig. ”Jävla glassbox” tänker jag. 

När vattnet börjar lugna ner sig och sjunker kan jag också börja ta mig ner, jag är dock osäker hur jag kom ner men eftersom det var höga skräphögar runt alla palmer där det fastnat i vattnet så är det kanske 3 m jag behöver hasa mig ner vilket går bra.

När jag kommer ner är jag i fullständig chock, det ser ut som någon sprängt en atombomb och jag fattar ingenting, logiken från att jag såg vattnet komma från stranden är borta och jag tänker att det måste sprängts någon vattentank, jag förstår inte var allt vatten kom ifrån. Jag börjar se mig omkring mer och förflyttar mig lite åt höger, jag har väldigt svårt att gå och det gör ont överallt. Jag kommer till två personer som sitter på en av skräphögarna och jag frågar om jag får sitta hos dom, det är ju en rätt konstig fråga men det var också en väldigt konstig situation.

Jag sitter där och tittar och känner mig ganska likgiltig, vi är 4 personer på denna plätten och jag träffar en väldigt smutsig blond tjej som är från Tyskland. Vi börjar prata lite och det visar sig att hon var här med sina föräldrar, när jag berättar att jag hade två systrar och mina föräldrar med mig ser hon väldigt ledsen ut och frågar om jag vill leta efter dom. Jag svarar kort ”No, they are dead.” Jag var helt säker på att min familj var död och att jag var själv, och den känslan är den värsta jag upplevt i mitt liv, att som 17 år fortsätta ett liv utan 4 familjemedlemmar.

Jag började tänka att jag skulle bo i huset själv och att kanske någon skulle få bo där med mig tills jag blev myndig, det snurrade väldigt mycket tankar i huvudet denna stunden.

När vi suttit där ett tag så hör vi att det är en pojke som ropar efter sin mamma lite längre bort, på svenska. Jag tittar dit men känner inte igen honom, detta är Petter som är ett av barnen i familjen Kalm som vi träffat flera gånger innan tsunamin. När Petter går runt där så hör jag någon annan ropa på Petter fast längre bort, detta är mamma Maria. Då hör jag någon ytterligare skrika ”Petter är här” och den rösten känner jag väl igen, för det är min mammas röst! Jag skriker rakt ut till tyskan ”Det där är min mamma!” samtidigt som jag börjar gråta hysteriskt. Mamma stod böjd och hade bara bikini på sig, hon var också väldigt smutsig och blodig, jag kände inte igen henne.

Jag haltar mot mamma som frågar mig direkt var barnen är, jag svarar att jag inte vet och jag ser att hon blir väldigt ledsen. Vi har pratat mycket om detta efteråt att hon inte ”blev glad” av att se mig utan direkt frågade om barnen, jag förstår såklart att det är en chockartad situation. Mamma har förklarat att när hon sett att jag levde så undrade hon var dom andra var, och det förstod jag efteråt. 

Jag var väldigt glad att jag hade mamma där och kände mig lite tryggare, även om jag såg att hon absolut inte kunde ta hand om sig själv i det skicket hon var i då. Vi pratade inte om upplevelsen alls utan var endast fokuserade på hur vi skulle hitta dom andra och sticka härifrån.

Jag satte mig ner på marken ett tag där det var skräp så man kunde sitta (det var fortfarande ca 1m djupt vatten) och svimmade av ett par gånger, jag var otroligt utmattad och trött.

När jag sitter här så börjar jag känna av en stark smärta i vänster ben igen, jag har själv inte sett skadan och tar handen försiktigt bakom knäet där smärtan sitter. Då känner jag hur hela handen bokstavligt går IN i benet och jag spyr rakt ut, det var en fruktansvärt obehaglig upptäckt. Jag ber mamma titta på såret och hon ser illamående ut, det såg tydligen väldigt illa ut.

Vi har ständig koll utåt och börjar nu se att vattnet är påväg in igen, ljudet är öronbedövande och samma som när tsunamin slog till, otroligt obehagligt.

Vi måste komma bort från vågen som är ca 2 m hög och klättrar upp i ett träd som stod i närheten, tyskan sitter med oss och det var väldigt svårt att klättra upp när vi var så skadade.

När vi sitter här och vattnet sköljer under oss så börjar myror klättra på oss och bita oss, det är stora rödmyror som gör fruktansvärt ont och dom kryper in i öronen, ögonen och näsan på mig.

Jag försöker slå bort dom men håller på att ramla ner så jag får sitta och kämpa för att inte ramla ner i vattnet, det var olidigt jobbigt.

När vi går ner igen så ser vi att det ligger en kropp lite längre bort, på mage. Eftersom vi hade sett några kroppar så försökte vi att inte titta eller röra på dom av respekt, det kändes inte konstigt att se döda människor, något jag i en normal situation hade tyckt var helt absurd.

Mamma undrade om det var en pojke och jag svarade att jag inte visste men att jag trodde det. Pojken var klädd i mörkblåa kardborreskor och hade ett ljust linne på sig, håret var tovigt och det var svårt att se ansiktet även från sidan. Jag tittade flera gånger men konstaterade att det var en pojke.

Först när Paulina blev identifierad och vi fick hemskickat det hon hade på sig förstod vi att detta var Paulina, en fruktansvärd tanke som plågat oss mycket. Vi fick dock veta av obduktionen att Paulina drunknat rätt tidigt av en smäll i huvudet och att det inte hade gått att rädda henne i vilket fall som helst. Hade vi sett att det var Paulina hade vi med största sannolikhet mått väldigt dåligt av att se henne död och hade möjligtvis dött själva då vi inte hade sprungit ifrån vågen och lämnat henne där.

Vi klättrar upp i trädet 3 gånger för att rädda oss, och när den fjärde gången är påväg så kommer det thailändare springande och skriker att vi måste ta oss uppåt vägen för det kommer komma en JÄTTESTOR våg snart. Jag blev fullkomligt hysterisk av tanken och vi försöker ta oss genom allt skräp uppåt. Vi hör en helikopter och denna scenen känns som en dålig actionfilm, vi springer blodiga, en helikopter och en våg bakom oss. Sjukt som allt annat i denna berättelsen.

När vi kommer upp är det en liten kurva och där väntar en moped, jag säger direkt att mamma måste åka eftersom hon har så svårt att gå, men vi får plats båda två. Tyskan måste gå vilket jag hade dåligt samvete för, men hon kunde gå bra.

Vi åker upp till vägen och när vi ska hoppa av så ser vi Micaela ligga på en blå madrass vid vägen, jag skriker direkt ”Micaela!!! Hon klarade sig, den lilla ungen!!!”

Micaela hade precis vaknat upp och tittade sig trött omkring, hon var väldigt skadad i ansiktet.

Jag blev direkt buren till ett stort slags bord dom ställt under ett stort träd vid Andaburi resort som låg precis där. Jag fick något medel på en bomullstuss som dom vädrade under näsan för att lätta mina luftvägar, dom satte också på en brun sörja på såren för att dom inte skulle bli infekterade, denna sörja luktade väldigt illa.

Jag mindes att jag gjort ett arbete om jordbävningar i naturkunskapen bara månader tidigare, men kunde inte minnas något om flodvågor.

Jag fick ligga där ett tag och tyskan kom så småningom upp och pratade lite med mig, hon var så himla snäll och vi har försökt hitta henne på forum efter det utan resultat.

Vi åker i en pickup och tjejen bredvid mig är 13 år, hon var här med sina föräldrar och jag minns inte om hon hade hittat dom eller inte.

Vi försökte prata lite under turen, jag minns att jag försökte förklara att jag svimmat flera gånger men hon förstod inte vad ”faint” var så vi försökte prata lite men sedan var vi tysta och bara åkte.

Vi låg bredvid varandra på golvet i pickupen, tysta och det var en väldigt underlig timme. Man hinner tänka ganska mycket på en timme, och jag försökte metodiskt gå igenom allt jag varit med om den förmiddagen, jag var inte i chock men jag var otroligt förvirrad och rädd. Rädslan för nya vågor var otroligt stark och det enda jag tänkte på, varje gång någon tutade på vägen var jag rädd att jag snart skulle få vattnet över mig ännu en gång.

Thailändarna pratade om nya vågor konstant, dom hade hört att det kom fler och att folk hade flytt upp i bergen, tanken att spendera natten utomhus på berget blodig och skadad var fruktansvärd och jag hoppades att vi åkte någon annanstans.

Plötsligt stannade bilen och föraren hoppar ut, jag sätter mig lite upp och ser att vi är vid ett sjukhus, han kommer snabbt tillbaka och säger att sjukhuset är fullt. Jag blir otroligt chockad ju mer skadade människor jag ser, jag kunde inte i min vildaste fantasi förstått hur stort detta var.

Vi stannar vid ett nytt sjukhus som är Phang nga hospital och vi ska lastas av. Flickan lastas av först och jag ligger kvar och väntar, alla tittar på mitt ben och jag möts av samma chockade blickar vilket gör mig mer och mer orolig. Tanken på att dö av blodförlust och att amputera benet slog mig flera gånger, jag visste inte hur illa det var.

Jag gråter när jag lastas av, och thailändarna som har svårt för folk som gråter blir besvärade och säger ”It’s okay” till mig. Jag känner mig som en skådespelare i en krigsfilm där jag lastas av, svårt skadad och blodig och läkarna springer för att hämta upp mig, bara det att detta var min verklighet nu, och jag mådde illa.

En kille kommer fram till mig för att ta namnen på dom jag saknar, han ger mig etttelefonnummer och säger att jag ska ringa honom dagen därpå, han lovar att han inte ska glömma bort mig och jag börjar storgråta, jag var helt ensam på sjukhuset, lämnad med dessa underbara thailändare som tyvärr inte förstår mycket engelska.

Jag lastas av och sätts i en rullstol, när jag rullar ner för en liten backe in under ett slags tak så ser jag stora avspärrningar längre fram, bakom där står hundratals människor med kameror, anteckningsblock och nyfikna blickar, redo att föreviga mig. Jag ville verkligen inte fram den vägen, men insåg att vi skulle passera dom. En 17 årig tjej sitter i ett blodigt linne med stora öppna sår, rivmärken och en tom blick i en rullstol, säkert en attraktiv bild, men jag har ännu inte hittat mig själv publicerad någonstans, något jag både är glad och ledsen för.

Vi rullar förbi fotograferna som blixtrar, skriker och frågar var min familj är och vill prata med mig. Jag fortsätter gråta tills vi kommer in i hotellbyggnaden där jag får ett glas grön fanta som jag än idag inte kan dricka. Jag satt i receptionen och tittade rakt fram medan andra människor skrek av smärta och sorg och stressade sjuksköterskor sprang omkring, jag förstod fortfarande ingenting.

Personalen ville röntga mig vilket jag tyckte var skönt, jag åkte upp några våningar och kom till en liten väntsal med gula tapeter, varför detta rum är så klart i mitt minne vet jag inte.

Jag pratar med ett tyskt par där kvinnan brutit armen, dom skulle åka hem samma dag och alla i deras sällskap hade klarat sig.

I rummet finns en liten tv en bit bort där jag kan se bilderna men knappt urskilja texten som står, det handlar om vattnet men mer förstår jag inte. Jag hör ordet ”tsunami” flera gånger och jag förstår att det är platsen där det är mest drabbat, jag är glad att jag inte var i ”tsunami” när det hände, för jag hade aldrig hört ordet och förstod inte heller vad det betydde.

Jag såg stora vågor välla in på tvn och jag började gråta hysteriskt igen, jag var livrädd för vattnet och kollade mig omkring och frågade personalen om vi var säkra här, vad jag inte visste var att sjukhuset låg ca 4-6 mil inåt landet och att ingen monstervåg i världen hade kommit hit.

Efter 1-2 timmar blev jag blir röntgad i en väldigt gammal maskin, inte för jag någonsin blivit röntgad förut så jag hade inget att relatera till. Kvinnan pratade ingen engelska och jag har därför ingen aning vad resultatet blev, men jag fick med mig papperna tillbaka och blev nerkörd till entrén igen.

Vi kör vidare till en stor sal med en scen på sidan som skulle bli vårt hem dom kommande fyra dagarna, när vi rullar in så ser jag Micaela och mamma ligga på en madrass och jag blir överlycklig. Jag undrar om dom hört något om Paulina eller Micke men det hade dom inte.

Vi ligger och pratar lite och mamma fortsätter fråga mig om ”flickan vid trädet” som hon tror är Paulina. Jag kan inte säga att jag var säker eftersom jag inte undersökt men jag ville verkligen inte inbilla mig eller mamma att det var så, vi kan ändå inte göra något åt det nu.

Jag är övertygad om att vår sorg och livsglädje att sjunkit avsevärt om vi fick besked att Paulina var död bara minuter efter vi överlevt tsunamin, och jag tror det var meningen att vi inte fick veta det då även om ovissheten efteråt var fruktansvärd.

Sköterskorna kommer ofta fram och vill ge oss sprutor och nu blev jag nervös av att höra ”Injection!” varje gång dom närmade sig. Senare på kvällen så var vi oroliga för resten av vår familj, vi förstod att det var svårt att veta vart dom tagit vägen men ovissheten var fruktansvärd.

Runt 18 tiden rullar Micke in på vår avdelning och börjar gråta direkt när han ser oss, vi frågar nästan i mun på varandra var Paulina var, och så börjar alla gråta igen, ingen av oss visste var Paulina var och tanken att min lilla nervös syster på 9 år var ensam någonstans i Khao Lak på kvällen var frukansvärd.

På natten får jag väldigt ont i benet och sköterskorna hämtar mig och kör mig till entrén igen, jag förstår inte vad dom ska göra men dom lägger mig bakom ett skrivbord och vrider på mig så dom kan ge mig en spruta i såret. Efter det börjar dom sy mig innan bedövningen tagit, att bli sydd i ett infekterat sår utan bedövning är utan tvekan den värsta smärta jag genomgått, jag grät och svimmade om vartannat för smärtan var så påtaglig. Thailändarna var rädda att det skulle bli värre så dom ville stänga såret innan det kom in mer smuts. 

Tyvärr blev såret infekterat igen så dom fick sprätta upp det igen med skalpell, en smärta jag inte heller rekommenderar någon. Jag blev även opererad och var borta flera timmar, dom städade mitt sår och hade hittat både stenar och kvistar i mitt ben, sjukt obehagligt.

Det var väldigt svårt att gå och att gå på toaletten kunde se ut såhär: (anteckning från 2005)

"I need to go to toilet, pee.. I can't walk"

2 thailändare hjälper mig att stappla till toaletten. En går bakom och håller i droppet. Jag kommer in i toalettens ingång. Där är en spegel. Jag vänder mig, och får en chock. Synen i spegeln är obekant. Ett blodigt ansikte och sand i håret. Jag utbrister ”Oh my god! How do I look?!”

Flickorna ler.

Jag stapplar in i toaletten. Jag snubblar till. Dom fångar mig. Det luktar äckligt på toaletten.

Slangen till min hand hänger ut genom dörren. Dom får hjälpa mig att dra upp trosorna. Jag kan inte göra det själv. Jag är yr. Jag har fortfarande sår över hela kroppen. Det är sandigt överallt. Jag vill skölja av mig. Men kan inte. Jag mår illa.

Eftersom jag inte åt så fick dom ge mig dropp och dom använde den också till att ge mig sprutor, jag fick ungefär 20 sprutor varje dygn, som spruträdd var det väldigt traumatiskt.

När vi ligger i salen så får vi ett samtal från en organiserare som säger att han hittat en flicka som heter Paulina som har en storasyster som heter Emelie. Hon finns lite mer norr om Khao Lak på Takuapa sjukhus och hon skulle vara i samma ålder. Det är ju otänkbart att det vore någon annan och vi är otroligt hoppfulla och glada. Dagen efter får vi beskedet att det var en finsk flicka, återigen ner i djupet och sorgen, var är Paulina? Det gick runt en man med mobiltelefon när alla sov och jag ringde till min bästa vän Erika först när jag fick tag på en telefon, jag storgrät och berättade att vi levde men saknade Paulina, Erika blev kontakten utåt för alla mina vänner/släktingar, och hon hade kontakt med alla.

Mickes bror Anders åker ner till Thailand för att hjälpa oss leta och vi möter upp honom på vårt andra sjukhus i Phuket town.

I Phuket town satte jag mig för första gången vid en dator efter katastrofen och läste alla nyheter om tsunamin, jag satt och storgrät själv i sjukhusets entré när jag bläddrade förbi hundratals bilder på saknade människor och tillsist hittade Paulina bland alla, overkligt och så fruktansvärt orättvist.

Jag fick reda på att jag också var anmäld saknad av vår kusin och hittade mig själv på en bild, tydligen hade jag varit med i Aftonbladet och släktingar hade blivit väldigt oroliga eftersom de hade fått besked att jag levde.

Jag firade nyår i en rullstol och 3 januari kom vi hem från Thailand utan Paulina.

Först i maj 2005 fick vi beskedet att hon blivit identifierad, och vi höll en vacker begravning för henne. 

Vi saknar dig och älskar dig  för alltid <3